Kulturbryggan

Historik

Kulturbryggan är en ideell förening som bildades 1991. Den har till ändamål dels att bedriva en - i vid mening - kulturell verksamhet; dels att genom skilda insatser på det sociokulturella fältet bidraga till rehabilitering av ryggmärgsskadade.

Föreningens utställningar på Öja, vid Landsorts fyr i Nynäshamns kommun, har blivit en alltmer uppmärksammad företeelse i Stockholmsskärgårdens sommarliv. Redan 1991 inleddes verksamheten i Landsorts kapell med "VOTIVSKEPP från tre århundraden" - den första i sitt slag i landet. Till minne av den utställningen finns i dag i kapellet som votivskepp en modell av den sista seglande lotskuttern vid Landsort - en gåva av Sjöfartsverket.

Året därpå - 1992 - presenterades "VETTEN - sjöfågeljaktens lockfågel" i en kulturhistorisk och konstnärlig exposé i "gamla sjukan" , det hus på ön som under andra världskriget just var "sjukan" för det rätt stora antal militärer som låg förlagda på Öja. Sedan några är finns där
i dag Landsorts fågelstation. I källaren hitttar vi ringmärkningslabbet, och där märks årligen c:a
6000 till 6500 fåglar. De hitintills mest långväga återfynden av fåglar ringmärkta av Landsorts fågelstation. kommer från mellanöstern och nordafrika . För ytterligare upplysningar om fågelstationen se www.Landsort.com/birds

1993 bröt sig Kulturbryggan ut ur det slutna rummet. Mimlen blev vårt tak. Horisonten vår fond. Ett i sanning unikt galleri - utan väggar - med skulpturer som årligen återkommande objekt.

Att Kulturbryggan under mer än ett decennium kunnat bjuda en allt större sommarpublik på både omtumlande och berikande konstupplevelser längst ut i havsbandet, beror i hög utsträckning på några få men generöst förstående sponsorer. Framförallt dock på ett lokalt engagemang från en bofast skärgårdsbefolkning, som med stor idealitet ställt upp hur än vind och regn format vardagen. Bernt Södling har med sin båt Delfin fraktat dyrgripar för miljon-belopp från Ankarudden inne på fastlandet ut till Öja. Lasse Wallin har med sin kranbil sedan lyfr dem till platser som ibland verkat närmast omöjliga att nå. Men ack så vackra!

Sist med inte minst måste här nämnas Öjabon Lennart Stuxberg, som under årens lopp blivit det nav som utställningsverksamheten snurrar kring - inte bara tekniskt i form av hans podie-byggen och bergsborrning, utan också för det unika sinne för placering och ljussökning av verken, som han med åren utvecklat till mästerskap.